En vinterdag

Det är otroligt vackert och helt tyst. Inga explosioner, ingen skräck. Idag.

Det är årets första vinterdag för oss i stugan i nordligaste Sverige. Oktober, minusgrader, gnistrande snö och helt tyst förutom den mycket speciella sången från havsisen. Livet är gott. Jag fixar till med hyllplan i det halvmörka förrådet och märker då att vännen Yuriy Matsarsky har precis lagt ut en ny episod av sin podcast Fighting For Ukraine. Jag stelnar till ett ögonblick när jag ser titeln: Daddy, we are waiting for you at home – men kan inte låta bli att lyssna direkt. Episoden är endast några minuter lång, med extremt tydligt fokus, som det brukar vara i Yuriys podcast.

Jag gråter mycket sällan, helt i enlighet med den välkända schablonbilden av en äldre finsk man, antar jag. Nu märker jag att tårarna bara rinner. Har lite svårt att se och jag fumlar med skruvmejseln i pannlampans sken. Frun min tittar in och säger att snart tar vi en lunchpaus och jag försöker svara med någorlunda stadig röst – med huvudet inne i garderoben – att det blir toppen. Efter en stund kommer tankarna: till vilken nytta är mina tårar? Jag har tidigare konstaterat att jag har problem med hatet mot Putins Ryssland – och att hatet är kontraproduktivt och förblindande – men kanske är det tvärtom. Det är nog hatet mot de ryska inkräktarna som verkligen motiverar och gör att man orkar agera på något sätt, istället för att bara snyfta i fosterställning i ett hörn. Yuriy har sagt något liknande tidigare och då var jag tveksam. Nu är jag inte det längre.

Denna episod av Yuriys podcast handlar om en begravning som traumatiserade honom mer än mycket annat av allt det fruktansvärda han har bevittnat sedan Rysslands invasion i februari 2022. Liknande begravningar har skett i Ukraina alltför många gånger under dessa nästan två år och med stor sannolikhet kommer det att bli många fler innan de ryska inkräktarna antingen har grävts ner i ukrainsk jord eller tvingats lämna Ukrainas territorium.

För egen del kan jag omöjligen känna sorg för någon av de troligen hundratusentals ryssar som aldrig återvänder från Ukraina. Det är psykopaten i Kreml som har också deras blod på sina händer.