Jag noterde att Nobels fredspris 2021 tilldelades två journalister – Maria Ressa i Filippinerna och Dmitry Muratov i Ryssland – som båda arbetar i länder som närmast kan beskrivas som diktaturer. I dessa två länder tystas regimkritiska journalister ofta genom lönnmord orkestrerade av makthavarna eller också får journalisterna hårresande långa fängelsestraff på fabricerade grunder.
Direkt när jag läste om årets fredspristagare tänkte jag: vänta nu, ingen journalist från Kina eller kanske Saudiarabien som skulle gjort sig förtjänt av utmärkelsen? Nästan i samma ögonblick insåg jag ändå det självklara: i dessa och i flera liknande länder finns det inga kritiska röster kvar. De som har vågat säga sin mening är redan döda eller tynar sakta bort i någon fruktansvärd fängelsehåla.
Det är ofattbart för mig hur journalister kan ha sådant mod att de fortsätter sitt arbete och rapporterar om missförhållanden, trots att de riskerar extrem förföljelse och inte sällan våldsam död. Intressant också att notera i DN-artikeln från 19. oktober vad Maria Ressa anser om Facebook: ”Facebook är som gödsel för demokratins kollaps“.
DViS: Shift happens 